se mig se mig se! de ser på mig

Såg några bilder från the Wedding.
Daniel och Viktorias wedding.
Såg bilder när gästerna kommer och går in i kyrkan.
Alla går smidgit in.
Någon kunglighet som folket ropar efter vinkar någon gång innan de går in i kyrkan.
Så kommer utbildningsminister Carl Bildt.
Och hans fru Anna-Maria Corazza Bildt.
Carl flyter på på vägen in i kyrkan.
Men frugan vill inte riktigt flyta på.
Hon vill vinka.
Hon vill glänsa.
Hon vill stå i strålkastarljuset.
Hon stannar flera gånger.
Carl Bildt fortsätter gå och drar i hennes arm.
Hon stannar.
Tittar sig omkring.
Vinkar.
Vinkar.
Carl Bildt drar och vill in i kyrkan.
Hon stannar.
Vänder sig om.
Tittar sig omkring.
Vinkar och vinkar.
Carl Bildt flyter på och vill in i kyrkan.
Jag tror ju inte att det var Carl Bildts fru som folk hade kommit dit för att se vinka.
De ville nog se uppklädda kungligheter från olika länder.
Men Anna-Maria Corazza Bildt, hon ville synas och glänsa.
Ja, det kan hon väl få låtsas att hon gjorde.
Men det såg ganska komiskt ut.
Och kanske lite sorgligt.
Wanna bes är aldrig så upplyftande.

"Dear Edward"

Jag har målat och jag har putsat och jag har skurat.
Har kommit på att vit målarfärg här och där är perfekt om man vill snitsa till sin lägenhet och få den att se betydligt mer osliten ut än den är :)
Men när jag satte mig i soffan och intog dagens middag så upptäckte jag till min stora glädje att "Förnuft och känsla" precis börjar.
Och vem kan motstå Hugh Grant, Emma Thompson, Kate Winslet och de andra.
Jane Austens fantastiska, romantiska, humoristiska historia.
Underbara karaktärer.
En verklighetsflykt av stora mått.
Hughs tolkning av Edward är fab.
Tafattheten, lite korkighet och sötheten.
Man måste ju bedåras av honom.
Så städeri och slängeri och packeri får snällt vänta någon timme till.

exclamation mark

Peter Jöback gifte sig i går.
Stod om det i tidningarna på nätet i dag.
Typiskt.
De kom ut från Cirkus bara någon halvtimma efter att jag passerat.
Jag kunde ju ha gratulerat.
Men i alla fall.
Det stod att han hade en blogg.
Så jag gick in och kollade.
Men jag var tvungen att sluta läsa.
För den mannen missbrukar utropstecken som ingen ann.
Galet många utropstecken.
Hela tiden.
Jag är lite allergisk mot utropstecken.
Så jag fick lätt andnöd.
Och det började klia i armvecken.

prosit

midsommardagen so far...
vaknade
somnade om
vaknade
nös
nös
tittade på brittiska antikrundan (så snobbiga alla låter)
nös
nös
nös
lyssnade på åskan
nös
väntade på regnet
nös
inget regn - än
men en nysning till

hästar

Min vän har blivit söderböna.
Och det gläder mig så att se henne i sitt rätta element.
Ja, eller sin rätta lägenhet.
För det är det verkligen.
Trots att hon inte kommit tillrätta med alla saker än så är hon så rätt det kan bli.
Ett "jagharkommithemlugn" omringade henne.
Skit bara att Micke Nyqvist har hunnit flytta.
Han hade slagit Börje med hästlängder som granne.
Men hon är helt rätt ändå.

bra galet

I kväll har jag skrivit under papper.
Många papper.
Jag ska snart flytta till en mer än dubbelt så stor lägenhet.
Jag ska bli vuxen.
No more skokartong.
Fast jag gillar min skokartong väldigt mycket.
Men nu ska jag bo i en riktig lägenhet.
Där jag inte behöver ha smutstvätten under soffan.
Och inte behöver sova i köket.
Och har ett förrådsloft över toaletten.
Så jag slipper ha resväskan under köksbordet.
Det bästa är att jag bara behöver flytta några meter.
Det känns galet.
Men på ett bra sätt.

min främsta egenskap

Jag tror att otålighet är min främsta egenskap.
Trots att jag fått träna och träna och träna.
Men att vänta på besked eller respons eller vad det nu kan vara är hemskt.
Om det så är besked från ett jobb man sökt, en kärlek man önskar vore besvarad, ett provsvar hos läkare, ett munsår som ska läka, en lägenhet man vill ha... ja det kan gälla vad som helst, där man själv gjort vad man kan och sen kan man inte påverka så mycket mer.
Tänk om man bara kunde liksom glömma bort att processen är igång under tiden.
Så man slapp våndas.
En del säger att man kan träna sig tålig.
Jag tror inte riktigt på det.
Det är samma vånda varje gång.
Hur många jobb man än sökt.
Hur många kärlekar man än har närmat sig.
Hur många lägenheter man än drömt om att få.
Man kan bli så där negativ.
Lite blazé på det sättet.
Men samtidigt finns hoppet där, om att kanske den här gången...
Och med det kommer otåligheten fram.
Jag är nog ganska bra på att dölja den, ibland, inte alltid.
Men den finns där hela tiden.

dagen efter (hur många bloggar om detta idag?)

Jag är ingen superroyalist/monarkist.
Men har heller inget emot vårt kungahus.
Och tillhör de som tror att de faktiskt tillför något positivt till Sverige.
Men i går så blev jag nästan superroyalist/monarkist.
För fy tusan så fina de är.
Viktoria och Daniel.
Grät jag under vigseln?
Absolut.
Jag grät till och med i dag när jag läste om det i tidningen (som kom i brevinkastet utan att jag prenumererar...).
När Daniel höll sitt tal blev jag kär i honom jag också (lite sent påkommet, han är ju typ gift nu).
Vilken kille!
Väldigt skönt att det här bröllopet är över.
Nu slipper jag höra alla evinnerliga hellikoptrar hela dagarna.
I alla fall i lite mindre omfattning.
Jag hör dem även när de inte finns på riktigt numera.
De finns inne i mitt huvud.
Undrar hur lång tid det tar att bli av med det ljudet...

naked

Läste en vm-artikel om fotbollsspelarnas fruar och flickvänner "WAG"s som de kallas wifes and girlfriends typ.
Jag tror banne mig att nio av tio är nakenmodeller eller fd nakenmodeller eller möjligtvis bara modeller.
Läste en annan rubrik "så blir du lyxfotbollsfru", läste inte texten, men jag kan ju bara gissa vad som stod där:
bli nakenmodell!
Hur går det till när de bara får tag i såna tjejer?
Väljer de det medvetet?
Står det i deras kontrakt att de måste dejta nakenmodeller?
Är det bara modellerna som står ut med dem?
Jag har ingen aning.
Men så är det tydligen i alla fall.


fel i maskineriet

Statsvetare och arkeologer har en INGÅNGSLÖN på drygt 30 000 kronor enligt SCB.
Lärare har en ingångslön på mellan typ 16 000 och 20 000 kronor (och får du 20 000 så har du tur).
Något som är fel i den bilden??
Jo, jag skulle vilja påstå det.
Inte det att jag vill sänka arkeologernas löner (även om jag inte riktigt fattar vitsen i att spara fler och fler stenar och benbitar).
Utan jag menar att lärarnas löner borde upp minst ett tiotal tusenlappar.
Och inte på sikt.
Utan N U!!!!!!!

punkt

  • dagen i punkter...
  • brunch på sirap med kollegor (scramblade ägg, bacon, blåbärspannkakor med sirap...)
  • promenad på stan
  • hittande av fantastiskt villhaskrivbord på norrgavel
  • provande av en massa kläder på rörigt MQ, ville inte ha något (konstigt)
  • tittade på fotbolls-vm på tv (fast det är 22 grader varmt ute och sol)
  • pratade med supersnygg ny granne (och då menar jag F O T O M O D E L L) (det har sina fördelar att vara ordförande i brf...)
  • tittade på fotbolls-vm (fast det fortfarande är 22 grader varmt ute och sol)
  • ska snart gå till husläkaren (som också är snygg och ung och man, mindre bra, men det får gå) och kolla pigmentsprickarna
  • ska sen på örtvandring

madness

och bara för att understryka min galenskap...
jag har nu betalt in anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet 2011
hur ska detta sluta?

i can

Lite stolt över mig själv.
Gav mig den på tidigare i våras att jag skulle lära mig att tycka om att springa.
Började ett nybörjarträningsprogram från nätet.
I helgen sprang jag en mil.
Både i fredags och i dag, söndag.
Jag har alltså sprungit två mil i helgen.
Nästan ett göteborgsvarv.
Har som mål att springa riktiga varvet nästa år.
Börjar tro att jag faktiskt kan klara det utan att dö.
En stjärna till vännen som drog med mig i helgen och som höll tempot så bra.
Men det var ju ändå jag som sprang.
Och rent flåsmässigt hade jag kunnat springa längre.
Bara benen som behöver lite mer träning och lite starkare muskler.
Men jag har ju ett år på mig till varvet.
Men jag har ändå nått mitt mål på sätt och vis.
Jag tycker det är roligt att springa.
Jag flåsar inte ihjäl mig.
Kunde till och med prata under tiden.
Och jag kan njuta av att springa.
Som sagt, lite stolt.
Även om det smärtar lite att gå i trappor i kväll...

hur gick det till?

Jag förstår inte hur det gick till.
Men jag vaknade i morse intet ont anande.
Precis som vanligt.
När jag nu går och lägger mig så har jag på något underligt sätt lyckats med något helt galet sjukt i huvudet.
Jag har blivit ordförande i en bostadsrättsförening.
Ja, du läste rätt.
O R D F Ö R A N D E
Det är ju ett stort skämt.
Bara för att jag inte orkade hålla stenansiktet lika länge som de andra.
Ja, hur detta slutar vet bara gudarna.
Förmodligen i katastrof.
Men då är jag väl en erfarenhet rikare.
Som singel utan barn och inte jobbar som jurist eller reser mycket i jobbet så har man INGET att komma med i försvar.
Inga undanflykter som duger.
Hopplöst.
Underläge.

nyhetsvärdering... eh...

I Aftonbladet Plus kan man läsa om hur Linda Bengtzing träffade sin man eller sambo eller vad det nu är.
Man måste alltså betala för att få läsa om det.
VEM i hela den här sjuka världen betalar pengar för att få läsa om hur Linda Bengtzing träffade sin man?
Kanske hennes stalker.
Hade inte hon en sån en gång?
Eller så blandar jag ihop henne med någon annan.
Vem bryr sig?

men i alla fall

mitt sommarlooooov
va jätteskönt mitt sommmarlov ska bli
då är man leeeeeedig hela långa daaaaan

mitt sommarloooooooooov
va jätteskönt mitt sommmmmarlov ska bli
med bad och sol och jordgubbar och glass

idag är sista dagen i skolan för terminen
nu väntar ett lååååångt och härligt och underbart sommarlov

jag har önskat mig sol och värme och ljummet badvatten
så det lär väl bli regn och snålblåst
för sånt är mitt liv
men i alla fall

RSS 2.0