baralitetankar

Såg den här artikeln idag i aftonbladet.se, en nättidning som jag läser med dåligt samvete, för det är inte högklassig journalistik, men i alla fall.
Den handlar om en skådespelerska som blir hånad och mobbad och pikad för sin övervikt.
Helt förkastligt.
Varför ska man vara en sticka med anorexi för att vara någon?
Fel fel fel fel....
Men det som gör mig mest chockad är:
HUR kan en film där Mariah Carey har en roll bli Oscarsnominerad?????
Vart är världen på väg?

Idag vek jag inte undan och inväntade min tid när jag skulle ta mig ner och in i tunnelbanan.
Jag gjorde plats för mig själv.
Bestämde att jag SKA med DET tåget.
Plöjde genom det mötande folkhavet.
Som förövrigt inte vek undan en tum åt sidan.
Jag betedde mig alltså precis så som de flesta andra alltid brukar bete sig.
"Jag först! Jag är viktigast! Jag har mest bråttom! Jag! Jag! Jag!"
Och vad blev resultatet?
Jo, att jag fick arga helvetesblickar och att folk sammanslöt i autkioner mot mig och tittade på varandra och undrade vad i hela världen jag trodde att jag var för någon som plöjer fram så där och hur bråttom kan man ha och här går faktiskt vi och är viktiga.
Får alla andra också dessa helvetesblickar och besvärjelser och svordomar i ryggen när de plöjer fram?
För det är ju hur vanligt som helst att folk gör det.
Det ska tilläggas att jag inte direkt sprang ner någon eller trampade någon på fötterna.
Jag tvingade bara en och annan att stiga ett litet steg åt sidan för att släppa fram mig.
Min slutsats är att om man tar för sig så blir man hatat av okända människor.
Känns inte som jag ska göra det till en vana.

Jag har återupptäckt den fantastiska, patetiska, men fantastiska serien Felicity.
Den är speciell.
Alla viskpratar hela tiden.
Och alla säger hela tiden "Can I talk to you?".
Det är en fantastisk serie.
Vill man glömma sina egna problem så kan man bara dyka in i den.
För där finns ALLA problem under ett och samma tak.

Det sägs att den sk "spikmattan" kommer att bli årets julklapp.
Jag är inte kräsen direkt.
Och vill absolut inte vara otacksam.
Och jag tycker faktiskt att det är roligare att ge än att få (men det är roligt att få också).
Men skulle jag få en spikmatta i julklapp.
Då skulle jag bli seriöst besviken.
Vanlig tretumspik skulle göra mig gladare.

Man undrar ju vad det är i de där små sprutorna som de kallar Vaccinet (med stort V).
Jag blev helt sänkt av den där sprutan (när jag väl fick den i mig, först bestämde jag att jag inte skulle ta den, sen började jag tänka på mina små runtomkring som jag skulle kunna smitta (tänk en jul utan närkontkat med brorsönerna - vore döden) och så när jag bestämt mig för att ta Vaccinet, då finns det inget, men igår så öppnade sig en möjlighet, och jag tog den). Frågan är hur smart det var. Känns som om jag har en alldeles för liten cykelhjälm nertryckt över huvudet, och jag mår diffust illa, som om jag har ätit alldeles för mycket av något riktigt mastigt, jag är tröttare än vanligt (vilket vill säga mer än det låter som, eftersom min vanliga trötthet är ganska stor) och så har jag så ont i armen så jag ropar ut "aj" när jag rör den. Kan det vara psykologiskt? Hoppas inte. För jag mår så pissigt så jag har offrat en karensdag på det här, och då måste det vara mer än inbillning. De lagar mat på tv, jag vill kräkas. Ska nog slumra lite. Det är lösningen på mycket. En ipren occh lite slummer.

Klockan är snart halv tolv.
Jag ska upp och jobba tidigt (ja, tidigt enligt mig, jag vet att de flesta andra går upp bra mycket tidigare än jag, men jag är speciell när det gäller morgnar).
Allt jag vill är att sova.
Men det är stört omöjligt.
Vrida och vända och snurra.
Och ändå har jag både simmat och promenerat.
Att sova är förresten en fantastisk sak.
När man sover känner man varken
längtan, sorg, saknad, smärta, ensamhet, besvikelse, rädsla...
vad det än kan vara.
Då är man i en annan värld.
Sen när man vaknar är ju livet precis som det var när man somnade.
Men de där timmarna man sover så är man ljuvligt besparad.
När min brorson blir arg, ledsen eller liknande så vill han alltid sova.
Han gråter ut att han vill "sova i sängen" eller "sova i vagnen".
Jag känner igen mig.
Vi är ganska lika där han och jag.
Jag reagerar också med en väldigt trötthet när jag blir ledsen eller arg eller besviken eller liknande.
Att sova är en befrielse.
Nej, fly in i sömnen är ingen bra idé, jag vet.
Och så mycket kan jag inte sova.
Men ibland behöver man den fristaden en stund.
I alla fall jag.
Jag ska väl ta och försöka övertala John Blund att komma över en sväng igen, så jag får lite vila innan ännu en vardag sätter fart.

Det här är mitt hundrade inlägg.
Det ska pappa få.
Idag är det fars dag.
Ett komersiellt jippo, jag vet.
Men det får mig ändå att tänka på och längta efter pappa.
Ja, det gör jag hela tiden.
24 timmar om dygnet.
Men idag lite extra.
Jag skulle kunna ge vad som helst för att få krama honom idag.
Världens bästa pappa.
Inte perfekt.
Full av fel och brister.
Som vi alla är.
Men världens bästa pappa.
Full av kärlek.
Mer kärlek och omtanke till och för och om sin familj får man leta efter.
På riktigt.
Visst missförstod vi varandra ibland.
Och rädsla från hans sida för att något skulle gå galet, kunde ibland leda till en konflikt.
Men aldrig något allvarligt.
Han var tryggheten.
Stabiliteten.
Den öppna famnen.
Lugnet.
Visst har jag kvar det i resten av familjen.
Men en stor bit fattas.
En viktig bit.
En pappakram idag skulle jag ge mycket för.

En företagsledare/ägare som jobbat upp sitt företag från noll till stora pengar intervjuades på tv. Jag tror att han äger Ur och Pen, men är inte hundra säker. Han skulle till slut ge tips för framgång. Och då sa han något som förvånade mig, men gjorde mig glad, för det är så ofta man ska gräva i sina fel och svagheter för att komma vidare. Ja typ alltid känns det som. Lär av dina misstag. Analysera dina svaga sidor och skärp dig. osv osv
Men han sa, inte helt ordagrannt, men nästan "Lär av dina framgångar. Allt som går bra - analysera det noga och gå vidare därifrån". Himla smart och befriande tycker jag.

Igår: ljuständning i kyrkan för de som dött under året. Gjorde så ont så jag ville gå av på mitten. Ville slå prästen på käften och be honom fara och flyga när han läste upp pappas namn. Fast det är ju inte prästens fel. Men jag tycker inte att han behövde påminna mig om smärtan.
Idag: en ny liten brorson kom ut till det verkliga livet. Häftigt, först finns han inte, och så finns han, och har liksom alltid funnits. Längtar att få träffa honom, och hans storebror också självklart, kan inte få nog av honom. Varför måste man jobba?
Jag blir helt matt av alla känslor som snurrar. Är verkligen helt utpumpad inuti. Har varit ledig i en vecka, men det känns inte så.