baralitetankar

Mats Sundin ska sluta med hockeyn säger han.
DN har en enkät på sin hemsida:
"Är det rätt att Mats Sundin slutar med ishockeyn?"
och så ska man klicka i "Ja" "Nej" eller "Vet ej"
Och så blir majoritetsresultatet på denna enkät "Nej"
Och då tänker Mats Sundin:
"Men, så korkad jag är. DN´s läsare säger att det är fel av mig att sluta med ishockeyn. Självklart har de rätt. Jag är inte i stånd att fatta ett sånt här beslut själv. Hur kunde jag vara så dum så jag trodde det?? Bäst jag tar tillbaka det jag sagt och fortsätter några säsonger till. Tack DN och DN´s läsare för att ni räddade mig från mitt livs största misstag!"

Nu är det officiellt höst.
På vägen till jobbet idag önskade jag mig både vantar och mössa.
Imorgon blir det mösspåtagning.
Men då glor väl folk ögonen ur sig.
För SÅ kallt är det väl inte ännu???
Jo! Precis SÅ kallt är det NU.

Läste om han den "misstänkte piloten" eller "tv-profilen" som han kallats.
Jag vet inte om han är skyldig eller inte, det är upp till honom och polisen.
Men det var lite komiskt som hans vänner hade uttalat sig.
"Han kan inte vara skyldig, han är ju engagerad i miljöarbete." (typ, inte ordagrannt citat, men nästan)
Ja, jo, så är det ju.
Är man miljövän så kan man ju inte göra något brottsligt.
Att inte polisen tänkt på det.

Nu är gravstenen på plats och urnan i jorden.
Fortfarande helt märkligt och overkligt.
Fy vad man kan sakna någon.
Det känns liksom i hela kroppen och själen att han inte är där och här.
Och han saknas så mycket.
Han fattas.

Intervjuprogram med Erland Josefsson på tvn.
Han är en go och cool och varm och rolig man.
Och han har självinsikt.
Han är fin och klok.
Säkert inte perfekt.
Det är ju ingen.
Men jag har nu bestämt att jag gillar Erland starkt.
Erland är en person jag skulle vilja känna.

På väg hem.
Går och tittar lite i skyltfönstren längs vägen.
Tänker inte på något speciellt.
Så plötsligt.
Från ingenstans.
Det kommer en tanke.
Eller en sanning.
Det blir ett jullov och en jul utan pappa.
Han kommer inte att vara där.
Han kommer inte sitta i soffan och lyssna på julklappsrimmen.
Han kommer inte äta av julbordet och njuta av godsakerna.
Han kommer inte delta i de avslappnade, säkert fåniga och poänglösa diskussionerna.
Han kommer inte skratta åt brorsonens spring i benen och lekande med julklapparna.
Han kommer inte sitta med en mysande brorson i knät.
Han kommer inte finnas där.
Det bara slog mig.
Och så fick jag svårt att andas.
Började hyperventilera där på trottoaren.
Fokusera på andningen...
Fokusera på andningen...
Ibland vill jag bara krypa in i en famn.
Vara nära.
Försvinna från allt jobbigt och bara vara.
Andas i takt med någon annan.
Slappna av.
Det jobbiga försvinner inte.
Pappa är lika borta för det.
Men det skulle vara skönt.

Dagens filmtips: Coco - livet före Chanel
Betyg: högt
Den får nog extra pluspoäng om man kan franska
Men den får höga poäng även utan stora franskkunskaper
Den var ingen direkt komedi
Var tragisk och sorglig stundtals
Men man gick ändå från biografen med en skön känsla
Och vilken kvinna hon var - Coco - eller Gabrielle
Stark som få
Men ändå lite bräcklig
Fast ändå stark som få
Och när man ser filmen så förstår man verkligen vilken grej hon gjorde med kvinnors klädsel
Stor förändring kan man lugnt säga

Flickan som lekte med elden - stooor besvikelse.
Jag som brukar älska Thomas Alfredssons filmer.
Vad har hänt?
Har han drabbats av tillfällig genitorka?
Och skådisarna (ja, förutom de som är så proffsiga så de inte kan göra något dåligt, typ Micke och Lena och några till) var ju helt pinsamt dåliga. Jag hade inga stora förväntningar på själva storyn. Jag har läst första boken och det var sååååååå trååååååååkigt. Men som sagt, Alfredsson hade jag större förväntningar på.
Hoppas det dröjer till nästa besvikelse.

Jag glömmer saker konstant.
Jag skriver ner saker som ska hända.
Jag lägger till och med in det i min mobil.
Så frågar någon kan vi ses då?
Jag svarar glatt absolut!
Så går det ett bra tag.
Så slår det mig.
Jag är ju uppbokad då.
Hur kan jag hunnit glömma det på så kort tid?
Vad är det för fel på mig?
Så känner jag mig dummast i världen.
Skäms.
Och får ändra det jag lovat.
Och oftast så är det senaste jag sagt absolut! till det roligaste.
Men jag måste ju göra det jag sagt ja till först.
Hoppas jag inte håller på att tappa greppet.
De säger att man tappar minnet när man ammar.
Men jag är ganska säker på att jag inte gör det.
Jag måste helt enkelt skärpa mig.
Fokusera.

Vad ÄR det med mig och morgnar?
Vi är helt enkelt inte kompatibla.
Ge sig upp och iväg före åtta är tortyr.
På hög nivå.
Om jag fick bestämma så skulle jag alltid börja jobba efter nio.
Det skulle vara så skönt.
Men nu får man ju inte bestämma.
Visst, jag har en underbar sovmorgon på måndagar.
Men de andra dagarna?
Inte.
Om jag var en nattuggla som stöp i säng vid tvåtiden,
då skulle jag väl förstå varför jag är trött på morgonen.
Men nu är jag ju inte det.
Jag kan hålla med om att det är friskt och vackert och lugnt och skönt på morgnarna.
Men inte gör det mig piggare.

Det finns numera en ny O´boy.
O´boy Dark.
O´boy på vuxet vis kallar man det.
Högre kakaohalt och mindre socker.
Vad är det för himla skitsnack.
Varför ska allt vuxet vara så himla nyttigt och osötat?
Vad är det för vits att dricka O´boy om det inte är sött och gott och onyttigt?
Det är ju det som är hela vitsen.
Som att äta fullkornschips utan fett.
Äckligt.
Då kan man ju lika gärna äta naturella havregryn.
Nej, jag dricker hellre O´boy på barnsligt vis.
Mycket socker och mjölkchokladkakaohalt.
Mmmmmm........

Jag såg på "Svenska Hollywoodfruar" igår.
Jag trodde jag skulle tycka det var sämre än det var.
Jag tyckte nästan det var något sympatiskt över dem.
Och något sorgligt.
De lever ju i en värld med helt andra regler och värden på något sätt.
En sorglig och tragisk värld kan jag tycka.
Mitt i alla miljoner och all bling-bling och yta.
Man måste vara snygg och smal och le och ställa upp på sin man.
Annars så drar han till någon annan.
Men det är bara så det är.
Det är så livet ser ut i Hollywood.
Det är deras verklighet.
De funderar inte över om det är märkligt.
Det bara är så.
Tragiskt i mina ögon.
Normalt i deras.
Jag blev inte ett dugg avundsjuk på dem och deras liv.
Jag blev lite sorgsen i hjärtat.
Undrar vad de längtar efter.
Eller har de allt de längtat efter?
Jag får helt enkelt fortsätta titta och se vad som händer...
Det trodde jag faktiskt inte att jag skulle säga.
Men jag blev nyfiken på vad som finns innanför skalet på de här kvinnorna.
Det lär jag väl aldrig få se, för sånt visar man inte upp i deras värld.
Men jag kanske får ana något litet.
Vem vet...

Det är skönt med dagar som bara flyter på ibland.
Dagar som varken är outstanding fantastiska eller totalt nerpissiga.
Neutrala dagar.
Utan stress och kalabalik på jobbet.
Men inte heller heldött.
Man är inte euforiskt lycklig.
Man är inte nattsvart olycklig.
Längtan finns där.
Besvikelserna finns där.
Men de håller sig en liten bit under ytan och tar inte så mycket energi.
Man gapskrattar inte.
Men man kan småskämta lite och le åt något och mena det.
Det är skönt med dagar som bara flylter på ibland.

se filmen "de ofrivilliga" om du inte sett den.
den är ganska obehaglig, man är smått nervös hela tiden.
inte en jättekomedi som många tycks tycka.
mest tragisk.
mycket igenkänningstragik.
inte nödvändigtvis från ens eget liv.
men från ens närhet.
och kanske från det egna också.
personers dåliga omdöme och insikt behandlas obarmhärtigt.
men den är fantastisk.
se den.
men se den gärna tillsammans med någon så du kan prata om den.

En sk "H&M-arvinge" gifter sig idag.
Det är ju fint.
Bröllopet lär kosta 80 MILJONER kronor!
Är inte det lite overkill?
Hur många hungriga själar skulle man inte kunna mätta för 80 mille?
Hur många slitna skolor skulle man inte kunna renovera för 80 mille?
Hur många skor skulle man inte kunna köpa för 80 mille?
Man får väl hoppas att det inte blir skilsmässa i brådrasket.
Så det verkligen var värt pengarna.
Undrar vad det skulle kosta om jag gifte mig någon gång.
Jag kan ju lova att det inte skulle bli 80 miljoner kronor.

Det är en sån balsam för själen att möta vissa personer.
Har återupptagit en sån balsampersonrelation idag.
En person som man känner förtroende för och kan prata om livet och tro och tvivel och få ventilera med.
Jag har underbara och fina vänner - och jag tackar för er varje dag, varje stund.
Utan er skulle jag inte överleva.
Och självklart känner jag förtroende för er och kan prata om livet och ventilera.
Men ibland behöver man någon som är nära men ändå har en liten distans.
Svårt att förklara.
Men idag har jag i alla fall fått lite balsam på insidan.
Som hjälper att läka och bli helare.
Det går sakta.
Väldigt sakta.
Men det går, hoppas jag.
Säkert hur många bakslag som helst.
Och ett steg fram och två tillbaka.
Men jag hoppas det går.

Och ikväll är det säsongspremiär för Criminal Minds.
Världsligt så det förslår.
Men man behöver lite god underhållning också ibland.
För att läka och bli helare.

Sitter på tunnelbanan.
Omgiven av människor med hemsk andedräkt.
Överallt.
Jag mår illa.
Är så känslig för lukter.
Och det verkar verkligen som om alla runtomkring idag har hemsk andedräkt.
Mitt enda hopp är att jag också ska ha hemsk andedräkt.
Så jag kan ge igen.

Ibland börjar jag undra om jag är på väg att bli deprimerad.
Jag tappar orken.
Både fysiskt och psykiskt.
Jag tappar förmågan att fokusera.
Jag tappar beslutsförmågan.
Jag tappar kreativiteten.
Jag tycker det är jobbigt med för många personer omkring mig.
Jag blir överkänslig.
Blir lätt ledsen och sårad.
Men jag har insett att det inte är någon sjukdom eller liknande.
Jag sörjer.
Det är sorgen som kommer och går.
I vågor.
Det kommer så där i treveckorsintervall.
Håller i sig några dagar.
Ibland upp till en vecka.
Sen går det bra ett tag igen.
Till nästa intervall.
Det är lite intressant.
Men när det kommer så hajar jag till och undrar om det är något fel.
Undrar hur länge jag kommer leva i den här cirkeln, eller vågrörelsen.
Kanske alltid.
Fast med längre intervaller.
Jag vet inte.
Jag kan bara hänga med.

I helgen fick jag en kommentar som inte var så rolig att få.
Eller inte en kommentar kanske.
Det var mer ett svar.
Jag minns inte ens vad det var jag sa.
Det var ett samtal om något jättevardagligt och oviktigt.
Men så sa jag nåt om barn, jag tror till och med att jag skämtade lite.
Jag var inte sarkastisk eller ironisk, som jag kan vara ibland.
Jag bara sa något lite roligt, och det hade något med barn att göra.
Eller tid och barn tror jag.
Då fick jag som bemötande, ett ganska syrligt
Jag vet inte hur många barn DU har, men...
Det hade jag kunnat ta, och bemöta, om det hade varit ett skämt tillbaka.
Men det var det inte.
Det var överlägset och syrligt och vasst.
Jag blev lite överraskad över min reaktion.
Jag blev ledsen.
Visst, jag har inte egna barn (vilket jag är nittioniokommanioprocent säker på att personen vet).
Och jag har inte upplevt hur det är att bära på ett barn och föda ett barn.
Men det betyder inte att jag inte vet någonting om barn och hur de kan vara och hur det kan vara att ha barn.
Jag fick än en gång den där känslan som jag vet är fel men som ändå gör ont.
Att man inte är något när man är singel och inte har barn.
Men jag är visst något.
Jag är NÅGON.
Och jag HAR barn.
Det är flera barn som vet att jag finns, som blir glada när de ser mig, som vill krypa upp i min famn, som lyssnar när jag förmanar, som litar på mig och som på något sätt älskar mig för den jag är.
Jag ÄR någon.
Varför har en del föräldrar så svårt att se det?

Ibland funderar jag över hur det skulle vara om någon kom och erbjöd mig ett jobb utaför skolvärlden.
Undrar vad det skulle vara för jobb för att jag skulle tacka ja.
Troligtvis nästan vad som helst.
Eller, nej, det måste vara någon slags klass på det hela.
Men ibland längtar jag verkligen ut från skolvärlden.
Jag har sökt jobb.
Många jobb.
Men det är stört omöjligt att vara populär på arbetsmarknaden när man "bara" är lärare.
Man har ju "bara" nästan fem års pedagogisk utbildning och flera års erfarenhet av att arbeta med människor i olika åldrar och situationer, och erfarenhet av att göra storverk med minimala resurser, i undermåliga miljöer.
Inte mycket att komma med på arbetsmarknaden.
Men jag skulle lugnt byta bort ett drömjobb mot "min man".
Alla gånger.
Utan att blinka.

Har en gratisprenumeration på SvD, ska vara med in någon slags undersökning, säga vad jag tycker, efter sex veckor. Lite ovant med morgontidning. Hemifrån är jag van att den kommer typ vid ett på dagen, eftersom lantisar inte prioriteras när det gäller tidningsutdelning. Men i alla fall. Nu har jag den. Och så här på söndags"morgonen" så har jag redan hunnit bli förbannad. Inte på SvD, men på socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. De har aldrig varit mina favoriter till att få min röst vid något val (vet inte om jag har någon favorit över huvud taget), men nu har de liksom satt sista spiken i sin kista.
Det gäller vårdnadsbidraget, som ska göra det något lite mer möjligt för förädrar som vill det, att vara hemma med sina barn och inte behöva ha dem på kommunala (eller privata) förskolor. Något som är fantastiskt. Enligt mig. Jag har fått vara hemma med min mamma under hela min barndom, och jag är så evinnerligen tacksam för det idag så jag saknar ord. Och om jag får barn någon gång så vill jag mer än gärna vara hemma med det/dem så länge det är möjligt, om det är möjligt (ja, eller om min man vill vara hemma lite också så kan han väl få vara det, om han ber snällt, men jag skulle njuta i stora drag av att vara hemma om jag fick). Men detta tycker ovannämnda partier tydligen är en vidrig företeelse. Det enda rätta enligt dem är att så fort det bara går sätta alla barn på förskolor. Nu citerar jag SvD:

Socialdemokraternas talesman i socialförsäkringsfrågor Veronica Palm ger det tyngden av ett vallöfte: -Mitt bästa argument mot är att man använder gemensamma resurser och skattepengar till att finansiera föräldrar som inte vill använda den kommunala barnomsorgen, vilket drar pengar från den barnomsorgen. Vi kommer avskaffa den. Miljöpartiets talesman Gunvor G Ericson säger att "regeringens prat" om att få ut människor i arbete rimmar dåligt med vårdnadsbidraget. -Det vi dessutom har sett hittills är att det nästan bara är kvinnor som tar ut det här, säger hon.

Ursäkta mig, men fy F-N vilket J-LA skitprat. Som om bara den kommunala barnomsorgen är den rätta och den enda som ska stöttas. Vem har rätt att säga att det är mer rätt att ha barnen på förskolan än att vara hemma hos dem själv? Den forskningen skulle jag vilja se och bemöta. Då ska jag bli forskare, big time! Som det ser ut idag, hur barn mår osv, så är det snarare det motsatta som behöver stöttas. Man skulle behöva tvinga föräldrar att vara hemma med sina barn mer, att engagera sig mer. Jag möter barn som mår dåligt dagligen, och det som fattas dem är närvarande föräldrar som bryr sig. Jag säger inte att det är fel att ha barn på förskolor. Jag säger att det inte är mindre rätt att vara hemma med sina barn. Och att många, många föräldrar borde, jag vågar till och med säga måste, ägna mer tid åt sina barn och mindre tid åt sig själva och sina karriärer. Och varför är det så att när en man vill vara hemma med sina barn, då är han modig och cool, men när en kvinna vill det, då är hon förtryckt och svag och det är så synd om henne så hon borde gå därhemma hela dagarna och gråta i sitt fängelse... Jag blir kräkfärdig.

Undrar hur mycket en tvååring förstår.
Undrar om han förstår att han är mitt ljus.
Undrar om han förstår att det är han som gör livet värt att leva många gånger.
De gånger man känner sig som man får smäll efter smäll på käften och i mellangärdet.
De gånger det känns som någon vrider om en kniv i hjärtat.
Undrar om han förstår att det är han som får mig att orka då.
Troligtvis inte.
Men jag hoppas att jag berättar det för honom en dag när han är gammal nog att förstå.
Då kommer han flina åt sin märkliga faster och undra om det har gått ännu en skruv lös hos henne.
Men det gör inget.
För det är så det är.

Blir man trött eller blir man trött...
Varför ÄR det så SVÅRT att stå för vad man gjort?
Magnus Hedman senast på min suckarlista.
Dömd för ringa dopingbrott.
Blev tagen på bar gärning i bilen med spår av anabolapreparat i blodet och man hittade flera piller i ett par av hans jeans som låg i bilen.
Han kan, enligt honom själv, inte förklara hur det gått till.
Han påstår sig ha lånat ut byxorna till någon annan. Vem får man aldrig veta.
Han har tydligen blivit ilurad preparaten utan sin vetskap.
Men inget av det han sagt håller.
Han har ju blivit dömd.
Varför är det då så svårt att säga:
Jag har gjort ett misstag, det var dumt, förlåt.
Jag blir så trött.
Och inte bara på honom.
Det är så många som inte kan stå för vad de gör.
Det är alltid någon annan.
suck

Jag är så nyfiken på vad det är "konstfackstudenten" (Anna Odell) ser/hör.
Det har ju varit många bilder av henne i tidningar på senaste tiden.
På alla bilder har hon en stirrande, hysterisk blick.
Hon stirrar rakt på något/någon och ser ut som hon blev helt chockad och paralyserad av det hon ser.
Första gången jag såg en bild av henne tänkte jag "det var ju en olycklig bild, den är nog inte Anna så nöjd med".
Men sen har det visat sig att ALLA bilder på henne är likadana.
Ser hon spöken?
Ailiens?
Hör hon röster?
Vad är det som händer omkring henne?
Man blir ju nyfiken.