baralitetankar

Kändisar.
De finns ju överallt.
Men jag har tänkt på att det är ytterst sällan.
För att inte säga aldrig.
Som man träffar på någon som KÄNNER en kändis.
Som UMGÅS med en kändis.
Som refererar till en kändis som en naturlig del i sitt vardagliga liv.
Det är klart att det måste finnas såna personer.
Kändisar är ju vanliga personer som alla andra.
Och de måste väl umgås med någon mer än andra kändisar.
Men jag har mig veteligen ingen sån person i min bekantskapskrets.
Visst, man kan gå till samma tandläkare eller bo granne, eller ha barn i samma skola eller handla i samma närbutik.
Men att känna kändisen ifråga, det existerar inte.
Är det bara jag som tänkt på detta?

Det här med snökaos och tåg igen.
Jag kan förstå, till en viss del, att tågen stannar av när det är kallt och massa snö.
Men inte allt.
Om det är banverket eller sj som är skyldiga, eller nån annan, det orkar jag inte fundera på.
Men det som stör mig, både med sj och sl är att man inte får någon information.
Att ingen kan säga "tåget går om en timma" "tåget är inställt" "tåget går om tjugo minuter" eller vad det nu kan vara.
I N F O R M A T I O N
tack.

Läste nyss i tidningen om snökaoset.
Att igår så fick tunnelbaneresenärer promenera mellan Hötorget och T-centralen.
Men det är ju tunnlar under marken.
HUR i hela världen kan SNÖ sätta stopp för DEN traffiken?
Det övergår i alla fall mitt förstånd.
Visst, om man får promenera mellan Slussen och Gamla stan.
Eller någonstans på gröna linjen söder om söder.
Det kan jag gå med på.
För där finns inga tunnlar.
Men I tunnlarna?
Nej, det köper jag inte.

Snart börjar ishockeyn.
Ja, när det är OStider så behöver man inte vara mer precis än så.
Ishockeyn = svenskarna spelar match.
Jag är inte helt galen i ishockey.
Och det blir ju alltid mer roligt när det närmar sig final och sånt.
Men jag kanske ska titta lite bara för att slippa tänka på min hemtenta.
Har svarat på en fråga av sex på en dag.
Inte illa.
Finns ju så mycket annat som man bara MÅSTE göra.
Städa.
Tvätta.
Skotta snö (så Börje kommer ut).
Träna.
Titta på tv.
Laga mat.
Äta mat.
Vila för man blir så himla trött efter allt man har gjort.
Ja, jag har väl några timmar kvar till måndag förmiddag.
Jag hinner nog.¨
Man jobbar ju bra under tidspress säger en del.
Jag får väl helt enkelt testa om det stämmer.
För ikväll är det nog mission impossible att svara på tentafrågor.
Jag kollar nog lite på ishockeyn istället.
Tror jag ska hålla på Vitryssland.
Man vill ju inte va som alla andra.
Man vill ju va ett orginal...
Heja Vitryssland!

Jag kan inte sluta fundera på det här med folk som inte hör av sig.
Vad det är som gör det så svår att höra av sig?
Killar som man dejtat säger "vi hörs" och sen går de upp i rök.
Säger inte ens med ett sms att de inte är intresserade.
Personer i lägenhetsbyteskedjor som får vänta och våndas och hoppas under lång tid, som på omvägar får veta att de andra i byteskedjan gått vidare med annat byte, utan att höra av sig och berätta det.
Det är bara några exempel.
Finns det verkligen ingen man kan lita på?
Och så tänker jag och tänker.
Och så kommer jag på, att jo, det finns det ju.
Det FINNS de som hör av sig.
Det finns de som man alltid kan lita på.
Radiotjänst.
Skatteverket.
Cellprovsmottagningarna.
CSN.
Ja, det FINNS de som har social kompetens.
Det finns de som hör av sig.
Alltid.

Man tror att snön och kylan är SJs värsta fiende.
Så är det inte.
För nu har de något riktigt bra att skylla på när de inte håller vad de lovar.
Någon som INGEN kan ifrågasätta.
Men jag har som sagt genomskådat dem
Man KAN ifrågasätta.
Visst, snö och kyla är svårt för SJ.
Många förseningar beror på snö och kyla.
Men inte alla.
Och nu kan de skylla ALLT på snö och kyla.
För det är enkelt och folk kan inte ifrågasätta det.
Snön och kylan är SJs vänner.

OS
Jag är inte sjukt sportintresserad.
Men jag är intresserad.
Och OS är speciellt.
Och fy vad spännande det kan vara.
Nu tittar jag på störtlopp.
Mest för att Stig Strand är expertkommentator.
Jag ÄLSKAR när Stig pratar.
Han KAN så mycket.
Han SER så mycket.
Jag ser en skidåkare som åker som alla andra.
Stig säger:
Där fick hon en knix på högra benet i vänstra innerkurvan och tappade i lutning med ena staven och kom fel i utgången, hon kommer att missa två hundradelar på det i målgången.
Och så BLIR det precis så.
Jag blir så impad och så glad.
Stig är nog en snäll och älskvärd person.
Jag har ju ingen aning egentligen.
Men jag väljer att tro att det är så.

Varit på restaurang och ätit väldigt god kinamat ikväll.
Och det hände nåt som aldrig hänt mig förut på restaurang.
De frågade om jag ville ha med mig resterna.
Självklart tackade jag ja.
Lunchen är räddad.
Är dålig på att be om att få med resterna.
Tycker nog det är lite pinsamt.
Men jag har ju betalt för min mat.
Då ska jag väl få med den hem om jag vill.
Nu ska jag bli bättre på att be om det.
Tror jag.
Stort plus för att de frågade.

Det finns förresten numera en MOTORDRIVEN mascara.
Varför i hela världen?
Vad är det som händer?
Går produktutvecklarna på crack?
En vän föreslog att man kunde vispa ägg med den också.
Och små ägg skulle nog klara det.
Ja, kan man det så blir ju allt mycket mer förståeligt.
Kanske ska utveckla fler motordrivna saker.
Snurrande läggstift.
Vibrerande tvål.
Något som BORDE vara motordrivet är diskborsten tycker jag.

Hemmastudier.
Har glömt hur svårt det är.
Att få något gjort.
Idag blev jag påmind.
Så många "borden".
Jag har bara gjort mitt "måste".
Alla "borden" är kvar.
Det är så det är att vara student.
Varför skjuta upp till imorgon
det du kan göra i övermorgon...

Jag har blivit beroende.
Av "Animal Planet".
Det är verkligen som en drog.
Kan inte slita mig.
Starkaste drogen som drar mest är programmen om vanskötta och skadade djur som tas om hand av "djurpolisen" och blir "helade" och får nya hem.
Jag våndas och jag gråter och jag förbannar djurplågarna och så gråter jag lite till.
Och så säger jag ååååååh och meeeeeeen när jag ser de söta valparna eller vad det nu kan vara.
Sen finns det programmen om de galna (milt uttryckt) personerna som letar ormar och andra otrevliga djur.
Som de gärna plockar upp och leker med.
Då måste jag dra upp benen i soffan och jag ryser och mår dåligt.
Men jag kan ändå inte sluta titta.
Jag måste nog in på avgiftning snart.

Nu har jag gjort det.
Det var sannerligen på tiden.
Hur seeeeeeg får man va?
Jag är nog bland de segaste i landet.
Men nu äntligen har jag gjort det.
Jag har sparkat mig själv i baken (bildligt talat).
Jag har masat mig iväg och införskaffat ett....
t r ä n i n g s k o r t
och jag har överlevt mitt första
t r ä n i n g s p a s s
Jag måste väl erkänna att jag nog inte hade vunnit någon os-medalj med min insats.
Troligvis inte någon sm-titel heller.
Men jag gjorde det.
Jag svettades.
Jag överlevde.
Och det känns - inte helt oväntat - bra.
Nu är det bara att se till att det blir en vana.
Igen.
Det är så lätt att tappa den vanan.
Men när man har den inne, då känns det så skönt.