baralitetankar

Ibland känner jag mig lite fast.
Det enda som arbetsgivare tycker jag är kapabel till.
Är det som jag helst vill komma ifrån.
Men vem vill ge mig chansen att göra något nytt?
Dyra utbildningar är inget alternativ.
Livet kostar ju.
Studiemedlet slut.
Kan jag inte få en öppning?
Men.
Ja.
Äsch.
Vet ju inte ens vad jag vill.
Vet vad jag vill testa.
Vad jag kanske vill.
Vet vad jag inte vill.
Men arbetsgivare vill ha färdigslipade diamanter.
Det får man väl acceptera kanske.
Men tycker inte det är smart.
Slut på gnäll.

Det här att vara sig själv.
Att vara naturlig.
Att vara avslappnad.
Oftast enkelt.
Men ibland blir man så oerhört medveten om sig själv.
Så det blir så oerhört svårt att vara sig själv.

Ibland så känns det inte som om man gjort någonting alls.
Så tänker man efter en stund.
Och så inser man att man ju faktiskt gjort ett och annat i alla fall.
Ibland är det bara det som fattas.
Att man tänker efter en stund.

Det är intressant med personer som har åsikter om allt och alla och som alltid tror sig veta så mycket. Och när någon annan anser sig veta något så hånskrattar de den informationen rakt i ansiktet. Tycker lite synd om dem faktiskt. Deras värld måste vara ganska liten. Träffade en sån person två timmar idag på jobbet. Huvudvärk.

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

Foto: © UNICEF/Asselin

Tog bort pigmentfläck som förändrats. "Troligtvis inget farligt. Men vi skickar den på analys. Hör av oss när provsvaret kommit."
Är inte den som målar upp olyckan i förskott. När det gäller hälsan i alla fall.
Men i kväll kom tanken:
Tänk OM det är något.
Vad händer då?
Är jag sjuk då helt plötsligt?
Fast jag egentligen är frisk.
Eller är det som att ha fått beskedet karies hos tandläkaren och bara borra lite så är det bra sen?
Eller är det inget alls?
"Vi hittade det här men det är ingen fara allt är borta och man gör inget mer åt det."
Ja jag vet inte.
Och det är säkert inget.
Men jag tänkte tanken.

Blir provocerad och omotiverad av tanken på en vältränad käck pt som ska "peppa" mig.
Jag behöver en lite glåmig, lätt rund person som erkänner att
"jag åt också en kaka till kaffet igår".
Inte för jag ska skaffa en pt.
Men när jag tänker tanken.

När livets svåra frågor och mörka sidor kommer lite för nära.
Då blir små, obetydliga, lite fåniga saker ganska tydliga och viktiga.
Kanske som en motvikt?
Någonstans att vila tanken lite.
En Wordfeudmatch, en möbels placering i rummet, en ordvits, vilka kläder man har på sig...

Ser inte BigBrother
och vet inget om henne egentligen.
Men ramlade över intervju med "BigBrotherHanna"

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/dokusapa/bigbrother/article14614663.ab

Jag får ont i magen och hjärtat när jag läser.
Vilken liten rädd och osäker flicka det verkar bo där innanför all "tuffhet" och "jagbryrmiginte".
Hon behöver nog kramar.
Varma och äkta "jagbryrmigochtyckeromdigochduärvärdefullochdufårvaralitenochräddochlärdigtyckaomdigsjälvkramar".
Jag vet ju inte.
Kan bara tolka det jag läser.
En äkta läkande tår önskar jag henne, följt av ett varmt äkta leende som lever i ögonen.
Så många rädda.
För sig själva.
För andra.
För det äkta.
För det nära.
För livet.

Man springer (eller löptränar) och tänker:
Ja det här går ju bra. Bra tempo. Go girl.
Det kommer någon med BRA tempo. På riktigt. Susar om. Benen bokstavligen på ryggen.
Då.

Via twitter kom jag in på patriot.nu och nationellt motstånd. Läste deras "mål". Först ville jag kräkas, sen gråta, sen skrika, sen slå någon (vilket ju är helt fel), sen kräkas igen.
Var kommer dessa hemska, omogna, ogenomtänkta vanföreställningar och sjuka åsikter ifrån? Denna syn på människor? Denna ondska? Denna okunnighet? Så mycket rädsla och svek som måste ligga bakom. Jag blir mörkrädd. Vet ju det finns. Men varje gång jag ser det "på riktigt" blir jag chockad ändå.
Var är kärleken? Friden? Medmänskligheten? Värmen?
Herre, förbarma Dig.

Typ femåring
försöker få sin pappas uppmärksamhet
genom att titta upp på honom
med stort leende
o svära värre ramsor
än ökände borstbindaren.
Pappan säger ibland,
"Nu får du sluta".
När han egentligen kanske skulle testa,
att sätta sig på huk
och citera min lilla treochetthalvtårsväns replik till sin mamma:
"Vad är det du EGENTLIGEN försöker säga?"

När det är fredag klockan eftertvå o man har huvudvärk o inte ätit sen frukost kl straxföreåtta så FÅR man köpa med en pizza.

somna och vakna
med två av diamanterna i dyrbara vänarmbandet i lägenheten
det är glädje det