baralitetankar

Influensaförkylning är trååååååkigt.
Vara lite lagom sjuk någon gång ibland så man får vara hemma och bara vara kan vara skönt.
Vara hostig, febrik, snorig, svullen i öron och bihålor, trött, tung i en vecka är inte skönt.
Det är trååååååååååååkigt.
Igår var jag hos en vän som också är lite krasslig och down och vi åt lyxhusmanskostlunch och pratade och satt i solen på balkongen.
Då kändes det ganska bra att vara sjuk igen.
Man ska inte vara sjuk ensam.
Man ska vara sjuk tillsammans.
Det är mycket roligare.
Irriterande när man tror man är på friskhetsvägen.
Och så visar det sig att det inte alls är som man tror.
Men snart ska jag ut och hämta luft och solljus.
Sen SKA jag vara frisk.
Det har jag bestämt.

Var hos frisören idag.
Klipp och färg.
Dyrt.
Men värt varenda öre.
Jag blev inte bara snygg.
Jag njöt i fulla drag.
När frisören tog i balsam vid tvätten så masserade hon hårbotten.
Då stannade tiden.
Det var ungefär som vid början av en kyss.
Det blir tyst och lugnt och hjärtat bultar
och man kan bara tänka på just den där munnen och kroppen den hänger ihop med.
Och hur skönt det känns.
Fast nu var det tio fingrar i hårbotten som fick all uppmärksamhet.
Och det var ljuvligt.
Inte som en kyss.
Egentligen inte på långa vägar.
Men nära ändå.

I blomsteraffären.
De säljer strån.
Korn eller råg.
Det ser man ganska tydligt om man har lite koll.
Har man ingen koll så ser man i alla fall att det INTE är havre.
En gammal dam tittar på stråna och frågar floristen om dem.
"Oj, är de riktiga?" säger damen.
"Så fina. Vad är det för något? Är det..."
Då bryter floristen in och avbryter tvärt och säger tvärsäkert:
"Det är HAVRE!"
"Jaha, jag vill ha fyra strån" säger damen.
Jag står en bit ifrån och bara gapar.
Vad som helst.
Men INTE HAVRE!

Börje Salming ska ge ut en kokbok.
Jag säger inte att han inte kan laga mat.
Men ponera att till exempel min bror skulle vara hundra gånger bättre på att laga mat eller grilla än Börje Salming.
Skulle han få ge ut en kokbok då?
Troligtvis inte.
För marknaden är mättad.
Men...
När man ÄR någon.
När man är kändis.
DÅ finns det hur mycket marknad som helst att ge ut böcker i alla dess former.
Det gäller inte bara Börje Salming.
Han var bara det senast exemplet jag såg.
Är det inte lite sorgligt att personer som verkligen har kunskaper och gåvor och som vet mycket om något inte får chansen att visa det och till exempel ge ut en bok, som säkert många skulle ha mycket glädje av, bara för att de inte är så kallade kändisar?
Och så får kändisar ge ut både det ena och det andra, utan att kunna ett skit (ja, jag säger inte att alla inte kan något, men ofta är det så) bara för att de lyckats bli kända för något annat.
Fram för de "vanliga" människorna säger jag.

Det var påsk.
Så fort den var över.
Jag har umgåtts mycket med mina två favoritälsklingspojkar.
Den ene låter lite som exorcisten ibland.
Ligger på sin filt på golvet och så helt plötsligt kommer djupa, mörka jollerljud långt innifrån.
Hoppas det han säger är fina saker.
Typ "Faster, jag älskar dig!"
Den andre pratar på om allt och inget hela tiden.
Och när man säger något tillbaka så säger han:
"Vad sa du?"
Och när man då upprepar det så säger han, så där lite nonchalant:
"Jaha"
Vill bara pussa på honom hela tiden.
Tur att han är ganska generös med pussar och kramar.
Har plockat både en tussilago och en blåsippa.
Det är vår.
Äntligen.
Att det kom snö i Stockholm i måndags morse, det glömmer vi.
Trots att jag älskar ombytet med de olika årstiderna och alla har sin charm på sitt sätt,
så tror jag ändå våren och sommaren ligger lite före.
Och våren är ju så där full av löften om kommande sommar, så den är nog strået vassare.
Ljud, ljus, doft, liv och rörelse.
"Tyst, hör du hur fåglarna krittrar?" sa den ene favoritälsklingspojken när vi var ute på promenad i helgen.
Och när vi gick förbi en hög med nyhugget timmer så drog vi in det i näsorna och så sa han:
"Aaahhh... det luktar GOTT!"
Och det gör det på våren.
Det luktar GOTT! Aaaahhhh....

Tålamod.
Är det något man har?
Eller är det något man får?