baralitetankar

Jag tror att otålighet är min främsta egenskap.
Trots att jag fått träna och träna och träna.
Men att vänta på besked eller respons eller vad det nu kan vara är hemskt.
Om det så är besked från ett jobb man sökt, en kärlek man önskar vore besvarad, ett provsvar hos läkare, ett munsår som ska läka, en lägenhet man vill ha... ja det kan gälla vad som helst, där man själv gjort vad man kan och sen kan man inte påverka så mycket mer.
Tänk om man bara kunde liksom glömma bort att processen är igång under tiden.
Så man slapp våndas.
En del säger att man kan träna sig tålig.
Jag tror inte riktigt på det.
Det är samma vånda varje gång.
Hur många jobb man än sökt.
Hur många kärlekar man än har närmat sig.
Hur många lägenheter man än drömt om att få.
Man kan bli så där negativ.
Lite blazé på det sättet.
Men samtidigt finns hoppet där, om att kanske den här gången...
Och med det kommer otåligheten fram.
Jag är nog ganska bra på att dölja den, ibland, inte alltid.
Men den finns där hela tiden.