baralitetankar

Idag vek jag inte undan och inväntade min tid när jag skulle ta mig ner och in i tunnelbanan.
Jag gjorde plats för mig själv.
Bestämde att jag SKA med DET tåget.
Plöjde genom det mötande folkhavet.
Som förövrigt inte vek undan en tum åt sidan.
Jag betedde mig alltså precis så som de flesta andra alltid brukar bete sig.
"Jag först! Jag är viktigast! Jag har mest bråttom! Jag! Jag! Jag!"
Och vad blev resultatet?
Jo, att jag fick arga helvetesblickar och att folk sammanslöt i autkioner mot mig och tittade på varandra och undrade vad i hela världen jag trodde att jag var för någon som plöjer fram så där och hur bråttom kan man ha och här går faktiskt vi och är viktiga.
Får alla andra också dessa helvetesblickar och besvärjelser och svordomar i ryggen när de plöjer fram?
För det är ju hur vanligt som helst att folk gör det.
Det ska tilläggas att jag inte direkt sprang ner någon eller trampade någon på fötterna.
Jag tvingade bara en och annan att stiga ett litet steg åt sidan för att släppa fram mig.
Min slutsats är att om man tar för sig så blir man hatat av okända människor.
Känns inte som jag ska göra det till en vana.