baralitetankar

Klockan är snart halv tolv.
Jag ska upp och jobba tidigt (ja, tidigt enligt mig, jag vet att de flesta andra går upp bra mycket tidigare än jag, men jag är speciell när det gäller morgnar).
Allt jag vill är att sova.
Men det är stört omöjligt.
Vrida och vända och snurra.
Och ändå har jag både simmat och promenerat.
Att sova är förresten en fantastisk sak.
När man sover känner man varken
längtan, sorg, saknad, smärta, ensamhet, besvikelse, rädsla...
vad det än kan vara.
Då är man i en annan värld.
Sen när man vaknar är ju livet precis som det var när man somnade.
Men de där timmarna man sover så är man ljuvligt besparad.
När min brorson blir arg, ledsen eller liknande så vill han alltid sova.
Han gråter ut att han vill "sova i sängen" eller "sova i vagnen".
Jag känner igen mig.
Vi är ganska lika där han och jag.
Jag reagerar också med en väldigt trötthet när jag blir ledsen eller arg eller besviken eller liknande.
Att sova är en befrielse.
Nej, fly in i sömnen är ingen bra idé, jag vet.
Och så mycket kan jag inte sova.
Men ibland behöver man den fristaden en stund.
I alla fall jag.
Jag ska väl ta och försöka övertala John Blund att komma över en sväng igen, så jag får lite vila innan ännu en vardag sätter fart.