baralitetankar

Igår: ljuständning i kyrkan för de som dött under året. Gjorde så ont så jag ville gå av på mitten. Ville slå prästen på käften och be honom fara och flyga när han läste upp pappas namn. Fast det är ju inte prästens fel. Men jag tycker inte att han behövde påminna mig om smärtan.
Idag: en ny liten brorson kom ut till det verkliga livet. Häftigt, först finns han inte, och så finns han, och har liksom alltid funnits. Längtar att få träffa honom, och hans storebror också självklart, kan inte få nog av honom. Varför måste man jobba?
Jag blir helt matt av alla känslor som snurrar. Är verkligen helt utpumpad inuti. Har varit ledig i en vecka, men det känns inte så.