baralitetankar

har påbörjat ett litet projekt idag
arbetsnamn "se upp"
har insett att jag går och böjer ner nacken
och blicken
stirrar ner i marken eller i knähöjd när jag går
är det för att jag är rädd att snubbla?
är det för att jag är rädd för andra?
har insett att även flertalet andra gör samma sak
idag gjorde jag revolt mot mig själv
jag sträckte på nacken
lyfte blicken
jag har redan
efter endast en dags forskning
kommit fram till många saker
världen är väldigt spännande och vacker över knähöjd
ja, knähjöd är inte illa heller
mycket spännande där
men det finns så mycket mer
man ser var snöflingorna kommer ifrån
man ser hustak och trädkronor
och man ser
människor
jag har insett det fantastiska
att när jag går och sträcker på nacken
lyfter på blicken
så reagerar de jag möter
de lyfter också upp blicken
då kan jag passa på
snabbt och träffsäkert
skickar jag iväg ett leende
inte alltför sällan kommer det ett tillbaka
att ingen tänkt på det här förut?
eller har någon det?
sen finns det dagar då jag inte vill
då marken är det enda jag orkar
men då kanske någon
kanske du
sträcker på nacken
lyfter blicken
lockar upp min trötta blick
så kanske jag får ett leende
då känns det kanske lite bättre