baralitetankar

det finns två små personer i familjen som jag nog faktiskt älskar lite mer.
kanske mest för att de älskar mig och att det liksom inte går att tvivla på eller misstolka.
tillbringade helgen med dessa två underbara skapelser.
tänk dig att bli väckt av en liten kille med pjamas och snuttefilt i högsta hugg klockan halv sju på morgonen.
som säger nu är det morgon, och sen somnar som en stock och ligger och snusar bredvid i tre timmar.
eller att en annan liten kille springer fram till dig med armarna i vädret och vill upp och kramas en stund, bara för att.
eller att de grabbar tag i varsin hand och drar iväg på upptäcksfärd.
ja, jag älskar många personer, jag har underbara vänner som äskar mig, både små och stora, och en fantastisk familj, både en biologisk och en extrafamilj, som älskar mig som jag är.
och jag vore inget utan dessa vänner och familjen.
men de där två, de och jag har något alldeles speciellt.
och om några månader så kommer det ett litet liv till i familjen.
en till liten hand som grabbar tag.
ibland är livet ganska bra.
trots allt.
även om allt inte alltid är på topp.
långt ifrån ibland.
men händer som grabbar tag i mina händer, stor som små, kan göra det ganska bra ändå.
trots allt.
nu är det bara den där stora handen som fattas mig.
den där pojkvänshanden.
hmmm...