baralitetankar

Hos optikern.
Jag: Jag skulle behöva få mina glösögon justerade. De är lite skramliga.
Optikerassistenten: Är de för vida? Åker de ner? Behöver de tas in?
Jag: Jooo... det kan man nog säga. De känns lite lösa och skramliga.
Optikerassistenten: Ja, då måste jag nog värma och böja lite.
Jag: Eh, ja, visst (tänker: är det inte det man brukar göra??)
Optikerassistenten: Hur gamla är glasögonen?
Jag: Tja, tio månader kanske.
Optikerassistenten: Ja, då är de ju försäkrade om... (sväljer resten av meningen)
Optikerassistenten går in i ett rum.
Jag tänker: Shit, jag får kanske gå härifrån med knapp ledsyn. För även om jag är försäkrad så får jag ju inte nya glasögon på stubben om hon skulle ha sönder dem. Brukar hon ofta ha sönder glasögon? Vad skulle jag på det och göra? Kunde de inte få vara lite skramliga och lösa? Shit.
Optikerassistenten är borta VÄLDIGT länge. TRE andra optiker/optikerassistenter hinner komma fram till mig och fråga om jag fått hjälp. Jag ser väl lite förskräckt och undrande ut...
Så äntligen kommer hon ut.
Jag får mina glasögon.
De ser hela ut.
Hon sätter på dem (lyckas missa att sätta dem i öronen, vilket ofta händer när någon annan försöker sätta på någon glasögon).
De känns precis som innan.
Optikerassistenten: Känns det bättre?
Jag säger: Ja, absolut.
Jag tänker: Nej, de känns precis lika lösa som innan, men aldrig att jag låter dig göra om detta. Jag BEHÖVER mina ögon.